Kontakt

Cane Corso

Historisk bakgrund

Historien om Cane Corson, sammanfaller väldigt väl med det italienska folket, i all välfärd och misär. Rasen, räddad de senaste åren från vad som tyvärr verkade vara oundvikligt och ödesdigert, når oss med en knapp men fortfarande betydande historisk och ikonografisk bakgrund från vilken ett fåtal entusiaster har försökt rekonstruera rasens ursprung.

Bakgrunden till namnet ”Corso" är fortfarande osäkert. En hypotes är den som indikerar grekiskt ursprung: KORTOS = stenmur och från Latin: COHORS = väktare av innergård.

Cane Corson, har över århundraden behållit genom naturlig selektion den närmsta möjliga kontakten med omgivningen och rollerna som människan har bett denna värdefulla följeslagare att spela. Vi pratar om de svåra tiderna då framgången och överlevnaden för en ras enbart berodde på deras förmåga att utföra arbete, eftersom valet att föda upp och behålla en hund enbart var en ekonomisk sak. Cane Corson, som vi kan beundra idag är det bästa beviset för teorin som påstår att när en ras visar upp vissa morfologiska och mentala beteenden beroende på arbetet den ska klara av, då är rasen i harmoni i både form och balanserat beteende.

Cane Corsons historia, är inte bara väldigt levande utan även extremt aktuell, som om tiden har sprungit iväg. Corson har bevarats från dess stamfäder, "Molossi" av Epiro och "pugnaces" av Rom, använda i krig och för arena shower, det aggressiva och stridiga temperamentet nödvändigt för att framgångsrikt nå sitt mål, utan tvekan och med förvånade kraftfull styrka.

Genom kontakt med människan i sociala situationer har den lärt sig att endast reagera då det är nödvändigt och blivit en utmärkt tolkare av mänskliga gester. Med dessa karaktärsdrag har Cane Corson överlevt tills idag. I de mindre byarna i södra Italien är fortfarande en mångahanda hund en väsentlig följeslagare.

Funktion
Historiskt har cane corson använts till allehanda uppgifter då den är avlad för att vara sin förare till lags. Efter tiden som kamphund på arenorna har rasen använts bl a som jakthund på storvilt som t ex varg och björn, men även till jakt på grävling och piggsvin för att ta några exempel på mindre djur. Cane corson har även använts som fångvaktarhund. Enligt en lag från 1750 förbjöds man att jaga förrymda fångar med cane corso. Bönderna har haft ovärderlig hjälp av rasen när det gällde att vakta boskap, getter och svin. Cane corson hjälpte även till att transportera djuren till slakt, andra betesmarker eller försäljning och var då även vakthund på vägen, mot både rovdjur och rövare. Den har hjälpt slaktare förr genom att hålla fast djuren i nosen om slaktaren skulle missa med kniven. Har också genom alla tider vaktat mark och egendom, även hö- och halmstackar som på sin tid var mycket värdefulla som foder åt djuren under hela vintern. Vid behov, eller på kommando, har den försvarat.

Cane Corson har alltid levt och hjälpt människorna på den italienska landsbygden. Behovet av en en stark, snabb, smidig, modig och aggressiv hund har hela tiden funnits bland folket på landsbygden. Den har i princip hjälpt alla som bodde på bondgårdarna, såsom väktaren, svinaherden, jägaren mm.

Cane Corsons uppgifter i korthet:

Som jakthund användes Corson på björn, grävling (idag förbjudet), vildsvin, piggsvin samt varg och räv. Utterjakt förekom bland de som bodde vid flodernas deltan. Man använde tre olika typer av hundar. Blodhundar för att sniffa upp bytet, vinthundar för att förfölja och trötta ut det och så Cane Corson för att hålla fast bytet tills jägaren kom och kunde döda det eller så skötte den själv själva dödandet. Ofta förekom det korsningar mellan dessa hundar för att kunna utnyttja de olika kvalitéerna hos dessa olika hundar. Om så skedde så använde man
alltid en Cane Corso hane. Man ansåg att Cane Corson var den mångsidigaste av dessa hundar. I jakten valde man oftast Cane Corson pga dess styrka och mod. Vid vildsvinsjakt så använde man den för att hålla fast bytet tills jägaren kunde komma med sitt gevär eller spjut och döda svinet. I grävlingsjakten så skötte Cane Corson hela jakten själv. Den sniffade upp grävlingen och dödade den. Där föredrog man ljusa fawn hundar då dessa i färg skiljde sig mest från grävlingens färg. Denna aktivitet skedde nattetid och jägaren ibland kunde behöva klubba ihjäl grävlingen själv och ville inte råka träffa sin hund. Vid jakt på varg så använde man Cane Corsos och Greyhounds eller en mix av dessa två och denna jakt var för dom välbeställda. Rävjakt skedde oftast bland vinrankorna då mössen frodades i dess jordar. Där lät man två Corsos patrullera en halva var, mötas på mitten och sen gå
sin halva igen.

När det gällde vaktjobbet på gårdarna så hade man en väktare som red runt ägorna med ett par Cane Corsos vid sin sida. Dessa Canar skulle angripa alla inkräktare om det så var en räv eller en människa. Cane Corson användes även för ett speciellt jobb och det var att vakta höbalarna, det var ju där maten till kreaturen fanns men man förvarade även is i dessa och då blev dom ju extra värdefulla. Man föredrog då den fawn färgade Cane Corson för den smälte in i balarna och ansågs av de äldre att vara lika "eldfängda" som halmen de vaktade.

En annan arbetsuppgift var att hjälpa den som hade hand om mulorna. Dessa envisa djur rymde ofta då dom var lastade, då smög Cane Corson efter mulan, tog tag i skänklarna och ledde mulan tillbaka till föraren. Mulorna hade stor respekt för dessa hundar.

Getherden hade dom mest aggressiva av Cane Corsona, dels för att han levde väldigt isolerad i bergen men dom hade även vissa knep för att göra sina hundar så aggressiva som möjligt. Dom stängde bland annat in dom i mörka hålor. Svinaherden använde Cane Corson bla då suggan skulle föda sina kultingar. De gjorde alltid detta i skogen, så man släppte hunden som följde dom skrikande kultingarna, tog suggan i trynet eller i örat, på detta sätt så imobiliserades suggan, och svinaherden kunde plocka upp kultingarna och föra dom till stian.

Även slaktaren använde Cane Corson för att hålla fast tjurar och kossor. Det var faktiskt även slaktaren som såg till att den genetiska mångfalden upprätthölls då han bodde i staden men reste runt bland gårdarna med sin hund. Ibland blev det bråk men inte alltför sällan så blev det en parning.

Idag används många fortfarande till olika former av vakthundar, främst på gårdarna. Några används även till jakt. Nya uppgifter på senare tid är som polishund, bevakningshund, inom sök, räddning, skydd och spår samt lydnad. Det finns en del cane corso med skyddshundsbeteckning upp till SchH3 och IPO3. De flesta är ändå aktiva familjehundar utan direkta arbetsuppgifter.

Cane corson kallas för molossernas atlet och är trots sin storlek mycket vig och rörlig.

Mentalitet
Cane corson är idag en mycket lojal hem- och familjekär ras och vanligtvis mycket bra med barn. Den månar om hela familjen och de husdjur som eventuellt igår och är mycket lyhörd för ägarens önskemål. Har lätt för att lära och lyssnar mycket på rösten. Cane corson ska vara stabil mentalt, vaksam och uppmärksam, med vaktinstinkt. Den är inte alltid förtjust i främlingar utan kan ignorera dessa, den ska dock inte vara för reserverad utan acceptera hantering av de personer ägaren godkänt. Rasen behöver en del social miljöträning under uppväxten för att utvecklas optimalt.

Cane corson är aktiv och rörlig och kräver ett visst mått av motion och rörelsefrihet, samtidigt som den även har typiskt lugnt molosstemperament. En allround aktiv sällskapshund med i många fall flera goda bruksegenskaper.

Hittills finns ingen ordentlig mental dokumentation på rasen varken här i Sverige eller i hemlandet. Några utställningsdomare har dock i sina kritiker påpekat en del reserverade/rädda hundar och även enstaka fall av aggressivitet även om majoriteten av utställda hundar är öppna och trevliga.

( Denna texten är tagen från RAS som finns i sin helhet på www.RACC.nu)